Jag är ingen surpelle

Barn kan vara griniga, riktig griniga och i nästa sekund glada som en solstråle. Bland det värsta man kan kalla Gustav för är att han är en surpelle. Något han inte alls tycker om, även om det är befogat.
Vi har ett potatisland, jo faktiskt, ett litet sådant med blast som dött för länge sen och som länge påmint oss om att vi kanske skulle ha tagit upp dom där stackars potatisarna innan inlandsisen kombild 4(1)mer. Så idag bestämde vi oss för att skrida till verket. Vi fyller en hel
 skottkärra (i barnstorlek) och Gustav ska dra iväg med skottkärran, stolt som en tupp när hela härligheten välter in i rabatten. 3 åringen springer tjutande in i huset och hänger läpp där tills han hittar något att sysselsätta sina händer med. Han är enormt duktig på att bygga briomodeller även om det är +5 år på dom. Sen att man snubblar på järnvägsspår som ligger strategiskt utlaga över hela huset kommer som en bonus. Alldeles trevligt är det att få en briodel uppkörd i fotens mjukdelar en tidig morgon.
bild 1(1)
bild 1(2)bild 4

En funderation jag har är hur man lyckas stoppa in tio köttbullar plus ris i dessa små magar? Förvisso ligger det juh en hög med ris på golvet oxå men det börjar bli mindre med sånt med tiden. Fast visst funderar man juh skarpt på att montera en antimattappningsanordning under hakan på han. :)