Barn doppad i sirap

Det är skönt att ligga och dra sig på morgonen vilket brukar straffa sig. 08.30 ska vi vara på förskolan är det tänkt. Det har aldrig hänt den här veckan. Morgonen börjar med att Iphonen vrålar ut sitt domedagsbröl och jag, som vanligt skyndsamt trycker på snooooz – knappen. Tur att det går att ställa många alarm så att man kanske kommer upp ur sänghalmen. Men, säger vän av ordning, du har juh två barn, ska inte dom hoppa och tjuta redan klockan fem på morgonen? Svaret är juh enkelt: -”Nej” Jag är den första som rinner ut ur sängen likt en mördarsnigel på friarstråt. Fixa frukost till Gurre och rinnande ”hamburgare” till Linnea. Tittar in i sovrummet där Linnea stånkar runt i sin vagga med stängda ögon och Gustav somnat om med näsan djupt intryckt i kuddhögen. -”Gustav, dags att kliva upp” säger jag för tredje gången. Sen är det juh det här med kläder. Dom ska på den lilla kroppen men när huvudet vägrar och bestämt vill ha en tröja med ”räserbil” och byxor som ska likna bakdelen på en ko så ska man inte protestera när kläderna äntligen kommer på. Klockan på väggen hatar mig, den springer flåsande lätt vidare över 08.30 och jag har fått på ungarna kläderna, Linnea är fullmatad och ska bära henne mot insatsen till barnvagnen som ligger och ruvar i hallen när hon rapar till och slänger ur sig en koncentrerad mjölkstråle av mulen atmosfär. Hon lyckas träffa sig själv, golv och farsgubben som vid det här laget börjar fundera på att emigrera till ett hem med ondsinta pappersmullvader. För att sätta pricken över iet så drar hon en hård armageddonskit i blöjan. Klockan ja, tur att jag inte har något viktigt för mig idag. Äntligen ut genom dörren med ungarna. Linnea i barnvagn och Gustav som går bredvid.
Vi hittade en groda som hoppade likt en orädd Rambo över vägen med intällsamt leende.
grodaGustav älskar sniglar, i alla former och fäger. Jag tror han började sin kärlek för dom när han var några månader gammal när vi märkte att han satt på golvet och sög på något, en snigel. Sen dess är han snigelns bästa vän. Det är bara det att på vägen till förskolan så finns det rätt så många stenmurar och på varje stenmur finns det tre kvantiljisioners miljoner sniglar och han ska titta på varenda en, pappa oxå. Sen finns det sprickor i asfalten, det har brandbilen gjort. Det är faktiskt jobbigt att gå till förskolan när man har så små ben, även om det inte är långt, man måste vila. Jag tycker förvisso att det är charmigt om inte den där dumma klockan skulle påminna mig om att jag faktiskt ska ut och rasta lite röv i motionsspåret i skogen oxå innan jag får komma hem igen. Ca 35 km har det blivit i veckan i alla fall. Det får man juh ändå säga är ett spår på vägen.
Mamma-o-LinneaJag får avsluta med en bild på en trött Linnea och en mamma som älskar sin dotter lika mycket som papput.